Pappor: våga ta plats i era barns liv!

Det är många pappor som har en känsla av maktlöshet i begynnande vårdnads- och
umgängestvister. Flertalet av de jag pratar med känner att det är dömt i förväg och att
domstolen snabbt tar ställning till moderns fördel.

I bästa fall kan föräldrar som separerar genom avtal reglera sådana frågor. Det finns även
möjlighet till samarbetssamtal som kan vara till hjälp att finna en samförståndslösning. Som
sista utväg får domstol besluta i de frågor rörande barnen som föräldrarna inte kan enas om.

I föräldrabalken stadgas att alla beslut som rör ett barns vårdnad, boende och umgänge ska
avgöras utifrån barnets bästa. Det betyder att barnets intresse står i fokus och att inga andra
intressen får ta över bedömningen. Eftersom det saknas en allmängiltig tolkning av principen
av barns bästa, måste en bedömning göras i varje enskilt fall utifrån olika faktorer som ska
vara vägledande för domstolens tolkning.

Det legala ansvaret för barn ska vara genusneutralt och alltså jämställt mellan föräldrarna. I en
HD dom har det uttryckts på följande sätt ”ingen av föräldrarna är på grund av sitt kön mer
lämpad som vårdnadshavare än den andre”. Det kanske låter fint, säger du, men funkar det i
praktiken?

I dag bedöms mamman i fler fall än pappan vara den förälder som är lämpligast som
vårdnadshavare eller boendeförälder. Den snedfördelning som råder mellan mammor och
pappor kan förklaras på olika sätt. Grovt förenklat finns det två grupperingar inom
forskningen kring hur domstolen påverkas av föreställningar rörande kön och könsroller i sin
bedömning av vad som är barnets bästa:

Å ena sidan har framförts att vårdnadsutredningar lägger allt för stor vikt vid
föräldrarnas kön och att utredarna i vårdnadsutredningar ställer olika krav och
förväntningar på vad som utgör ”god föräldraförmåga” beroende på förälderns kön.

Å andra sidan finns det forskning som pekar på att bedömningen av föräldrars
lämplighet som vårdnadshavare eller boendeförälder inte beror på kön utan på
förälderns position i förhållande till barnet, barnets behov av stabilitet och förälderns
tidigare engagemang.

De som följer senaste förklaringen menar att den förälder som tagit huvudansvaret för barnet
före separationen även anses vara den som bäst kan tillgodose barnets behov av stabilitet. Det
är en av förklaringarna till varför det är svårt för en umgängesförälder att vinna en tvist om
boendet, så länge den tidigare boendeföräldern kan erbjuda barnet en stabil och riskfri
tillvaro.

Jag skulle vilja påstå att det finns två sätt att råda bot på domstolens föreställning om genus
och föräldraskap. Det ena är att definitionen av barnets bästa konkretiseras för att möjliggöra
objektiva tolkningar i vårdnads- och umgängestvister. Det innefattar också att barnets rätt att
uttrycka sin vilja ges större utrymme.

Det andra sättet att lösa denna snedfördelning är att pappan tar på sig ett större ansvar och
bidrar mer till barnets stabila tillvaro. I dagens samhälle har vi fortfarande samhälleliga
normer om kön och könsroller som förutsätter att kvinnor tar ett större ansvar om barnets
välmående och trygghet. Sannolikt påverkar sådana normer även utredares och domares
uppfattning av ”god föräldraförmåga”. Den rådande snedfördelning mellan mammor och
pappor kan i så fall antas vara grundad långt tidigare än i domstolens avgöranden i tvister.
Avgörande för vilken förälder som bäst kan tillgodose barnets behov blir då vilket ansvar
föräldern tidigare tagit för barnen.

Jag vill understryka att jag inte är ute efter någon reell jämställdhet mellan mammor och
pappor. Dessutom är det inte är förenligt med principen om barns bästa. Domstolen ska alltid
sätta barnets intresse i främsta rummet och det är inte domstolens uppgift att jämna ut
ansvaret mellan föräldrarna. Däremot vill jag uppmana alla pappor att de tar kontroll över
lösningen: ta plats i era barns barns liv och ta ansvar som vårdnadsförälder. Det är ni själva
som kan påverka utgången i en tvist. Det är enkelt att skylla på systemet och normer. Om alla
pappor tog samma ansvar och visar samma engagemang i barnens liv som mammorna gör
skulle vi förmodligen inte ha denna snedfördelning.

Är du i behov av juridisk hjälp?

Kontakta oss »