Ett barn har rätt att erhålla underhållsbidrag från den förälder som denne inte bor tillsammans med. Beloppet ska fastställas utifrån barnets ekonomiska behov, vilket enligt föräldrabalken ska utgå ifrån barnets faktiska behov och omkostnader. Min erfarenhet är dock att det ekonomiska behovet inte fastställs utifrån det enskilda barnets kostnader, utan att det sker på ren schablon, men vissa inslag av kostnader av mer specifik natur.
Så räknas underhållsbidrag ut idag
Normalt i handläggningen av underhållsmål fastställs ”grundbehovet” utifrån ett schablonbelopp som sedan läggs samman med ”särskilda kostnader”. Schablonbeloppet utgår huvudsakligen från försäkringskassans tabell som exempelvis anger att ett barn upptill 6 år har behov av 2 383 kr i månaden. Därefter kan barnet göra anspråk på särskilda kostnader, så som utgifter för fritidsaktiviteter, kostnaden för kommunal trafik och mobilräkning. Det finns även vissa möjligheter att yrka extra pengar för ett barn som av medicinska skäl föranleder ökande kostnader, eller ett standardtillägg om den underhållsskyldige har mycket god ekonomi.
Varför använda schablonberäkningar?
Detta är ett sedvanligt sätt att beräkna barnets behov. Frågan jag dock ställer mig är varför rättstillämpningen har fastnat i uppfattningen om att schablonberäkningarna är de mest brukbara i underhållsmål och varför principen om att se till barnets faktiska kostnader inte tillämpas. Ett schablonbelopp är bra att luta sig tillbaka på när en faktisk sammanställning är svår att genomföra, men detta bör enligt mig vara ett andrahandsalternativ och inte det huvudsakliga sättet att ta fram ett belopp. Dessutom tillhandahålls en rad andra alternativa schablonberäkningar, från exempelvis Konsumentverket, men dessa tenderar att ifrågasättas och även förkastas av jurister och domstolar. Resultatet blir en rättstillämpning som hamnar längre ifrån att handlägga målen utifrån det enskilda barnets behov och istället närmar sig ett system där alla barn förväntas vara av samma skrot och korn.
Barn kostar ofta mer än schablonbeloppen ger
Ytterligare en konsekvens av schablonberäkningen är att systemet som, enligt mig, tillhandahåller en orimligt låg budget för barnet att leva på. Alla som har barn boende hos sig vet att de kostar pengar. Det är mat, kläder och hygienartiklar. Fasta kostnader i form av föreningsavgifter, musiklektioner och telefonabonnemang. Även om det är praktiskt möjligt att göra anspråk på sådana kostnader vid fastställelse av underhållsbidrag, kommer dess existens att starkt ifrågasätts av såväl domstol som motpart. Därefter tillkommer kostnader för barnkalas hos kompisar med presenter, matsäck till skolresorna, borttappade mobiltelefoner… omkostnader som inte alls har något utrymme i dagens sedvanliga underhållsberäkningar.
Vem betalar för tonåringen som slukar en limpa varje dag efter skolan? Vem betalar barnens tredje badhusbesök samma månad? De i förtid sönderspelade fotbollsskorna? Hur behandlas en potentiell utgift för att barnet ska få spela ett instrument? Jo, boendeföräldern. Detta resulterar i att ett underhållsbidrag sällan speglar en boendeförälders reella kostnader och därför inte barnets verkliga behov.
Hög tid för en mer verklighetsorienterad tillämpning av lagen
Jag efterlyser ett system som tar barnens faktiska omkostnader på allvar och slutar placera dem i schablonmässiga fack. En tillämpning där det enskilda barnets tillvaro bestämmer vad denna bör erhålla i underhållsbidrag. Alla andra alternativ försätter boendeförälder i en oerhört svår ekonomisk situation och lämnar barnet utan tillräckligt ekonomiskt stöd, vilket knappas är står i linje med barnets välbefinnande. Nej, ska vi tala om barnets bästa är det hög tid för en mer verklighetsorienterad lag och rättstillämpning.
