I mitt arbete handlägger jag främst familjerättsliga tvister. De flesta ärendena handlar om bodelningar efter ett förhållande spruckit eller om konflikter kring barnens tillvaro efter separationen. Familjesammansättningar ser idag mycket olika ut, men trots detta har jag under min tid som ombud bara kommit i kontakt med få antal ärendet där parterna varit av samma kön. Jag skulle, utan att genomföra någon närmare undersökning, säga att tvisten grundar sig i en homosexuell relation procentuellt sett är underrepresenterade i juristernas aktskåp. Jag kan inte rå för att fundera på varför jag får denna känsla.
Det kan finnas en rad alternativa orsaker som jag funderat över. Separerar ”HBT-par” i lägre utsträckning? Har HBT-personer en större kapacitet att separera under goda förhållanden utan konflikt? Ingen av dessa teorier finner jag speciellt troliga. Det finns dock en tanke som jag fastnade vid: är det så att personer med koppling till HBT drar sig mer för att påbörja en rättslig process än andra?
Undersökningar visar att individer med en HBT-tillhörighet tenderar att bli särbehandlade både av privatpersoner och myndigheter, på grund av deras sexuella läggning, könstillhörighet eller identitet. De kontakter som en juridisk process innefattar är tyvärr inte ett undantag. Min rädsla är att detta leder till att färre HBT-personer söker den juridisk hjälp de faktiskt behöver. Kanske finns det en rädsla att inte bli tagen på allvar. Kanske finns det inte kraft att återigen förklara, och till viss mån försvara, sitt sätt att utöva sitt kärleksliv och sin livsstil. Känslan av att befinna sig i minoritet kan ge en känsla av utanförskap och ökad sårbarhet.
Rättsliga tvister är det ingen som tar med en klackspark och de som grundar sig i familjära konflikter kan i stor utsträckning anses ännu mer känslomässigt tuffa än andra. Innan en person väljer att ta rättslig strid sker ofta en avvägning mellan vad denne anser sig ha att vinna respektive förlora i energi, pengar och känslomässig påfrestning. Risken att bli diskriminerad, ifrågasatt och särbehandlad torde vid en sådan avvägning väga tungt. Resultatet kan i värsta fall bli att färre HBT-personer finner det värt att vidta rättsliga åtgärder.
För att alla människor ska få den hjälp och det stöd de behöver anser jag att vi måste göra något åt samhällets inställning till HBT-personer och förbättra vårt sätt att behandla och bemöta dem. Det må uppfattas klyschigt, men jag tror inte det finns några genvägar till förändring – utbildning och kunskap, diskussion och belysning, stor vilja. Om inte så sker menar jag att det finns risk att de till synes könsneutrala lagarna inte får ett könsneutralt slutresultat och att HBT-personer hamnar utanför rättssystemet. Varje person som är i behov av juridisk hjälp och som undviker att söka denna expertis på grund av sin sexuella läggning, könstillhörighet eller identitet är ett misslyckande. Nederlag av sådan allvarlig art får inte förekomma.
