När ett barn inte vill träffa den ena föräldern

Att varje barn ska ha rätt till en nära och god relation med båda sina föräldrar är en grundpelare i argumentationen vid umgängestvister i domstol. Oavsett föräldrarnas konflikt ska barnen ha rätt att, opåverkat av föräldrarna, få träffa och tycka om sin andra förälder samt ha en relation till denne. Barn kan hamna i lojalitetskonflikter och ha svårt att uttrycka en längtan efter den förälder de inte bor med varför det är mycket ovanligt att svenska domstolar utesluter allt umgänge mellan barn och deras förälder. I svensk praxis är det tydligt att det i de allra flesta fall anses vara bäst för barnen att ha en relation med båda sina föräldrar.

Ju äldre ett barn blir desto större vikt läggs vid deras vilja. Detta ter sig naturligt då ju äldre och mognare ett barn blir desto mer inflytande och bestämmanderätt får de. Hur ska man då ställa sig i de fallen där barnet inte vill träffa en förälder?

Är det fråga om att barnet uppenbart far illa hos den andra föräldern är det självklart så att barnet inte ska tvingas träffa den föräldern. Varje förälder har ett ansvar att skydda barnen från det som kan skada barnen. Att barnen är skyddade från skada är således viktigare än barnets rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Men det är ofta inte där problemet ligger eller så är det i vart fall inte uppenbart att barnet verkligen far illa. Ett barns motvilja att träffa sin förälder kan grunda sig på andra saker än att barnet tar skada av relationen. Frågan är då om det är bäst för barnet att tvingas till fortsatt umgänge trots den uttalade oviljan?

I många fall handlar det om att barnet är i en lojalitetskonflikt och väljer att ta den ena förälderns sida i konflikten. Där finns det ett ansvar för båda föräldrarna att försöka hålla sina barn utanför de vuxnas konflikt. Det finns dock även de fallen där boendeföräldern uppmuntrar och på alla sätt försöker få igång ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern utan resultat. Oavsett anledningen till barnets motvilja att träffa den andre föräldern så kvarstår frågan om det är förenligt med barnets bästa att tvinga dem till umgänge.

Det finns två sidor att se detta problem ifrån. Å ena sidan kan barnets ovilja vara tillfällig eller grunda sig på en osäkerhet angående den andre föräldern. Detta kan bero på att barnet inte känner denne så väl, att barnet blivit osäker på grund av konflikten mellan föräldrarna eller helt andra anledningar. Det ter sig då ganska troligt att osäkerheten och därmed oviljan skulle kunna överbryggas om barnet tvingas försöka bygga en relation till denne förälder.

Å andra sidan kan tvånget göra att barnet blir ännu mer arg och upprörd och i slutänden kanske förlorar förtroendet även för boendeföräldern. Barnet kan då känna sig otrygg och tvingad från fler håll och motviljan kan bli större. Barnet kanske inte känner sig lyssnat på och mår därmed sämre och kontakten försämras även med den förälder som innan varit barnets trygghet.

Vad som i slutändan är bäst för barnet är alltid olika utifrån varje unik situation. Som ombud är det viktigt att, oavsett vilken av föräldrarna man företräder, lägga fokus på barnet och vara flexibel. Ett ombud kan på fler sätt hjälpa sin huvudman att lägga om fokus och kanske även motivera sin huvudman att hitta nya vägar till lösning för barnets bästa.

/ Jessica Åström, familjejurist

Klicka här om du önskar komma i kontakt med Jessica

Är du i behov av juridisk hjälp?

Kontakta oss »